En plats på jorden...

Jag har äntligen hittat min diktbok, jag har inte skrivit en dikt sedan år 2000 och mycket har hänt sedan dess. Men på nåt sätt så känner jag fortfarande igen mig i dem trots att jag då absolut inte visste nånting om man jämför med idag. Idag blir det inget egetproducerat utan den lysande Karin Boye, igen, för att hon är genial ibland:)

Förmodligen kan alla relatera till denna på nåt sätt, tror jag, för i mina ögon är det mänskligt.

Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider-
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra-
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden-
känner en sekund sin strörsta trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.


That's it!