En plats på jorden...

Jag är stark i mig själv, men aldrig blir jag så stark att jag kan stå emot om människor gör elaka saker mot mig som först jag överraskas av. Överraskningen går sedan över till en känsla av maktlöshet och sårbarhet, vad såg jag i denna människa? Till sist förlikar jag mig med situationen som uppstått tänker att det var lika bra som det blev.

Men jag känner en stor besvikelse över människans feghet och att vi allt som oftast har så svårt att vara ärliga och raka med varandra. Jag är en person som vill se gott i alla och ger alla en chans, eller två och tror att det är så jag behandlas tillbaka. Men det är tydligen helt fel att tänka så, för vem står där i slutändan med grisen i säcken och undrar vad som hänt…jo jag.

Jag kan inte säga att jag handlar rätt i alla situationer men vid möten med människor både i jobbet och privat tycker jag att vi kan tänka ett steg längre innan vi uttalar oss om saker… eller ännu värre, handlar på ett visst sätt utan att prata med varann.

Detta är ju så länge en person inte gjort nåt dumt mot en, för ett visst utrymme för en hämndmån finns det alltid, det kan ju rent ut vara bra att bara ösa ur sig skit mot en person som fel mot en, till en viss nivå. För som precis med allt annat så är lagom bäst! Om någon nu undrar så, ja, jag är uppvuxen i Sverige. Om någon undrar varför jag skriver detta, om det hänt något speciellt så kan jag meddela att jag varit med om en liten incident nyligen och redan kommit över det, men sen är ju jag en nyfiken person och vill alltid veta orsaken bakom!

Jag vill behålla tron på den goda människan, även fast med ökad ålder och erfarenheter så blir det svårare och svårare att tro på. Tur att jag har många fina människor, min familj och mina vänner som ger mig fortsatt kraft att tro!