Vissa dagar är mer spännande än andra...
Vaknande av att telefonen ringde och det gjorde mig glad då mina förväntningar på denna dag var låga. Det var Maritsan som hade bestämt fika med Jossan på förmiddagen, mycket bra initiativ där. Sedan hörde Richard av sig och föreslog Leos Lekland på eftermiddagen, han hämtade upp mig hos Jossan och sedan lekte vi på där hela dagen med alla roliga och underbara människor. Sedan ringde mamma och bjöd på mat och det tackar man inte nej till i första taget, slutar med att hon kommer och hämtar mig från Leos och vi åker en sväng förbi underbara Siv sedan hem.
Jag passar på att ringa Madde på en impuls för att kolla läget. Grillar revbensspjäll, mmm så gott. Madde ringer och meddelar att hon ska in på akuten och undrar om jag vill hålla henne sällskap, jag som hade hoppats att hänga med henne tackar ja. Stackarn är helt groggy men trevlig som vanligt, blir skönare för oss båda när hon äntligen får smärtstillande. Jag följer med henne upp till salen och lämnar sjukhuset vid 1.00.
Hade parkerat bilen på Läkarvägen så jag går upp mot parkeringen, möter en man som halvligger mot buskarna och blir lite rädd men tänker att jag måste i alla fall fråga vad som står på. Mannen har tydligen tappat glasögonen i buskarna, jag hjälper honom leta dom ett tag men hittar inga och förstår inte hur han kan tappa dom in i buskarna. Det ser ut som mannen försöker resa sig upp jag frågar om han behöver hjälp, han säger nej, han undrar om jag jobbar på sjukhuset. Han vill inte ha min hjälp jag går därifrån men beslutar mig för att ringa 112. Larmoperatören skickar dit ambulans och jag går vidare mot bilen, när jag kör hem ser jag ambulansen komma vilket gör att jag kan slappna av lite, känns så fel att lämna en människa där allt uppenbarligen inte står rätt till...
Jag är lite uppe i varv nu men har övertygat mig själv om att jag gjorde rätt som ringde efter hjälp då det faktiskt är deras jobb och jag har gjort mitt jobb som medmänniska. För visst skulle väl jag vilja att någon gjorde samma sak för mig om det var jag som låg där mitt i natten i kylan.
Nu har jag skrivit av mig iaf:) Borde gå och sova..
Jag passar på att ringa Madde på en impuls för att kolla läget. Grillar revbensspjäll, mmm så gott. Madde ringer och meddelar att hon ska in på akuten och undrar om jag vill hålla henne sällskap, jag som hade hoppats att hänga med henne tackar ja. Stackarn är helt groggy men trevlig som vanligt, blir skönare för oss båda när hon äntligen får smärtstillande. Jag följer med henne upp till salen och lämnar sjukhuset vid 1.00.
Hade parkerat bilen på Läkarvägen så jag går upp mot parkeringen, möter en man som halvligger mot buskarna och blir lite rädd men tänker att jag måste i alla fall fråga vad som står på. Mannen har tydligen tappat glasögonen i buskarna, jag hjälper honom leta dom ett tag men hittar inga och förstår inte hur han kan tappa dom in i buskarna. Det ser ut som mannen försöker resa sig upp jag frågar om han behöver hjälp, han säger nej, han undrar om jag jobbar på sjukhuset. Han vill inte ha min hjälp jag går därifrån men beslutar mig för att ringa 112. Larmoperatören skickar dit ambulans och jag går vidare mot bilen, när jag kör hem ser jag ambulansen komma vilket gör att jag kan slappna av lite, känns så fel att lämna en människa där allt uppenbarligen inte står rätt till...
Jag är lite uppe i varv nu men har övertygat mig själv om att jag gjorde rätt som ringde efter hjälp då det faktiskt är deras jobb och jag har gjort mitt jobb som medmänniska. För visst skulle väl jag vilja att någon gjorde samma sak för mig om det var jag som låg där mitt i natten i kylan.
Nu har jag skrivit av mig iaf:) Borde gå och sova..
Kommentarer
Postat av: lillmarit
Du gjorde helt rätt. Vilken dag du fick. Du är underbar :)
Trackback
